jag har glömt substack lite men inte glömt att skriva och tänka på saker som de här:
avstannade tystnader
låsta landskap i min hjärna, i mitt bröst, innanför mina ögon.
jag vill skrapa ihop allting
det stora, mystiska blå
det vi inte ser i trädknotornas alla år
det gatorna, byggnaderna, kyrkorna, teatrarna, operahusen, kommunhusen, församlingshemmen, fälten — inte säger högt.
viskande
alla båtar som sjunkit på östersjön
i medelhavet
fyrarna som nu är obebodda
de gamla sommarhusen på öarna som ingen kunde ta hand om
som i virginia woolfs mot fyren
under kriget, det växte mossa där inne
men vad hände med livet, alla minnen
jag vill skrapa ihop dem.
känna dem i mig, bo i deras gångar.
smaka saltet och dofta nåt gammalt jävla garn, färg som torkar, höra silver mot porslin.
stockholms humlegården
mosebacke torg
skeppsholmen
mariaberget och djurgården
alla i mälarens rop
ja jag romantiserar för guds skull när jag föreställer mig
en slags spökstig
som att gå dramatens teatervandring i doktor glas fotspår
som att gå pilgrimsstigen mellan caravonica och kyrkan
mellan bergen där bara de gamla italienarna minns hur det lät från början
hur eldflugorna dansade, de trodde att det var jesus.
jag tänker inte på romarriket, jag tänker på rom.
jag tänker på författare som gett det jag ser mening för mig.
ja jag romantiserar och tänker alltför ofta även på och utan inbördes ordning på: henrik ibsen, august strindberg, victoria benedictsson, georg brandes, harry martinson, moa martinson, jag tänker på virginia woolf, simone veil, simone de beavouir, marguerite duras, ibland tänker jag på franz kafka, edith södergran och gunnar ekelöf, madeleinekaka och marcel proust.
jag tänker varje dag på lars norén.
de lever i mig, är i maskopi med landskapen
städerna, människorna, naturen, fiktionen och verkligheten som skapats, pratats om och hur de skildrat världen
som en smärtsam, ytterst märklig — kanske till och med vacker plats.
avstannade tystnader på grund av att jag befinner mig där, när jag är här.